1972 behövde företaget ha större lokaler för att klara av de många uppdragen. Med den nybyggda fabrik 2 kunde Wanzl nu hantera hela orderböcker på ett tillförlitligt sätt och med samma höga kvalitet som vanligt. Men som en blixt från klar himmel kom ett krav om att företagets dåvarande bank i Augsburg skulle återbetala bygglånet. Banken tvingade Rudolf Wanzl att sälja fabriken och betala lånet inom sex veckor. Med ryggen mot väggen bestämde sig Wanzl för att gå till sin lokala bank Sparkasse Günzburg. Han beskrev situationen på ett öppet sätt och fick omedelbart ett löfte om att man skulle hjälpa till.
Strax innan lånet beviljades kom bankdirektören och hans företrädare till Wanzls privata bostad. Det var lunchtid, Rudolfs mamma hade precis lagat mat och hela familjen satt runt köksbordet. Man bjöd in de båda männen att ta plats och serverade brödsoppa och därefter potatisstomp med späck, lök och vitlök. Redan samma dag godkändes lånet och företaget kunde andas ut. Någon tid senare upplyste bankdirektören om varför beviljandet gick så okomplicerat och snabbt: ”Om en familj håller ihop på det sättet och äter så enkla måltider till lunch kan ingenting gå fel.” Vem som i själva verket stod bakom det godtyckliga återbetalningskravet är det ingen som vet än idag. Med lånet kunde Wanzl framgångsrikt fortsätta sin tillväxt och börja expandera till nya marknader. Och potatisstomp äter man än idag hemma hos Wanzl!