Om telefonen ringer mitt i natten är det oftast inte bra. Så var det för Gottfried Wanzl den 11 februari 2012 när en förtvivlad röst rapporterade: ”Titta ut genom fönstret! Fabrik 4 slukas av lågorna!” Skulle familjens livsverk gå upp i lågor? En våldsam brand rasade över galvaniseringsbyggnaden och svepte in omgivningen i rökmoln. Under denna ödesdigra natt upplevde Gottfried Wanzl otaliga brandbilar, en massa utdragna slangar och bländande strålkastarljus vid fabriksgrinden. Bullret från de mullrande brandsläckspumparna avbröts bara av radioanropens frekvenser och brandkårens högljudda kommandon. För att skaffa sig en överblick skyndade sig medlemmarna i ledningsgruppen tillsammans med brandchefen genom de hallar som drabbats av bränderna. Gudskelov! Brandskyddsanordningarna höll stånd, brandmännen arbetade utmärkt och branden spred sig inte till de angränsande hallarna. Och det allra viktigaste: alla, såväl medarbetare som medhjälpare, var turligt nog oskadda.

När de sista glödhögarna hade släckts två dagar senare blev det tydligt hur stor förödelsen var. Skador för mer än 40 miljoner euro hade eldsvådan orsakat och förutom konstruktionen förstördes även en viktig livsnerv i produktionen. Skulle ordrarna fortfarande kunna levereras? Och vad skulle hända med jobben, var de i fara? Det som sedan hände var unikt. Det uppstod en våg av hjälpsamhet och solidaritet, leverantörerna erbjöd också hjälp, kunderna och till och med konkurrenterna var förstående. Men det mest imponerande var responsen från alla medarbetare som på olika sätt hjälpte till så att företaget kunde komma på fötter igen. Nästan alla leveransdatum och åtaganden kunde uppfyllas, röjnings- och återuppbyggnadsarbetena gick snabbt och obyråkratiskt och ledde till en mycket snabb normalisering av verksamheten. Ordet ”tack” har sedan denna minnesvärda dag fått en ny innebörd hos Wanzl. Och mitt i allt det olyckliga har det visat sig att man bokstavligen kan gå igenom elden tillsammans.