Att Rudolf Wanzl var en företagare med framsynthet hade han på ett imponerande sätt bevisat under flera decennier. Hans motto lydde: ”Allt vi förtjänar investerar vi i mark, sten, jord.” I enlighet med denna princip togs tre månader före murens fall, i juli 1989, det första spadtaget för fabrik 4, ett gigantiskt stort projekt. Och lyckan log mot Rudolf Wanzl: Samtidigt som den tyska återföreningen ägde rum i oktober 1990 öppnades fabriken med ny speditionsavdelning och utökade produktionsytor. Men man hade inte så mycket tid att fira, för behovet av kundvagnar och butiksinredning i de nya förbundsländerna var enormt. Stormarknader sköt upp som svampar ur jorden, till en början ofta bara provisoriskt: På gröna ängar restes stormaknader i tältkonstruktioner, kassadiskar byggdes på pallar och alla nya butiker försågs med stora mängder kundvagnar.

Äntligen fick folk i östra Tyskland allt det som sedan länge varit en vana i väst. För att kunna leverera i tid hette det hos Wanzl: ”Alle man till bandet!” Söndagar blev till arbetsdagar och administrativ personal till flitiga medhjälpare i produktionen. Och många säljare fick ”sona” sina framgångsrikt slutförda ordrar med en söndagsinsats vid bandet. Och där möttes säljaren av ingen mindre än själva företagsfamiljen. Alla var med och hjälpte till! Som tur var fanns det tillräckligt med plats och resurser i de nya hallarna för att kunna leverera det stora antalet ordrar i tid och med sedvanlig Wanzl-kvalitet. Framsyntheten hos företagets grundare, det slumpmässiga i att råka träffa rätt vid rätt tidpunkt och medarbetarnas solidaritet under flera månader var en garant för att Wanzls marknadsandelar skulle kunna fortsätta växa under åren efter murens fall. Antalet medarbetare och omsättningen ökade snabbt och Wanzl etablerade sig som en av de största arbetsgivarna i regionen.